Ida Mohlander: Är medelklassen klimatvänlig av fel anledningar?

För en klimatpolitik vi kan bära gemensamt, inte var för sig

Valet är över. Som boende på Södermalm i Stockholm har en stark känsla av välbehag infunnit sig. Här ökade Socialdemokraterna nämligen strax över 6 procentenheter och blev näst största parti efter Miljöpartiet. Under de senaste veckorna har mitt flöde fyllts av bilder från norr till söder. Dörrar har knackats. Telefonsamtal har ringts. Flygblad har delats ut. Det är såhär en folkrörelse ser ut.

Men så läser jag Daniel Swedins valanalys och oron kommer smygande.

”Efter gårdagens EU-val har det sagts att Sverige gått emot trenden. Där Europa röstade fram liberala och gröna partier som stod upp för demokratin och mänskliga rättigheter så valde Sverige i stället att rösta på traditionella partier som Socialdemokraterna och Moderaterna.

Det kanske är att tolka valresultatet fel.

Tänk om Socialdemokraterna helt enkelt är på väg att bli det 20-procentsparti för människor som tycker att de har råd att låta plånboksfrågorna stå tillbaka, på det sätt tyska De gröna, brittiska Liberaldemokraterna eller franska En Marche är”, skriver han.

Ja, tänk om. För trots en känsla av välbehag så måste jag samtidigt erkänna att något i mig har skavt, inte bara under denna valrörelse, utan sedan en tid tillbaka. En växande motvillighet att tillhöra en priviligierad medelklass där klimathotet ska avvärjas med leenden, pepp och en tågbiljett ner till kontinenten. Alla dessa människor som visar upp sitt ”exemplariska” beteende för att inspirera andra att följa efter. De avstår flyg. Återvinner. Köper saker på antikmässor och Blocket. Äter nyttigt och närodlat. Pratar om att de gör det av solidaritet med de svaga och mest utsatta. Vad är det i mig som känns fel? Som miljöengagerad socialdemokrat borde jag väl ändå tycka att detta är något bra?

Men nej, känslan förblir otydlig. Men så får jag tips om ett forskningsprojekt som studerar ”anti-flygrörelsen.” Enligt konsumtionsforskaren Sofia Ulver är rörelsen nu stark inom den priviligierade medelklassen, men tillägger samtidigt att ”när flygande blir något arbetarklassen gör, som till exempel rökning, så vill inte längre medelklassen förknippas med det.” En ny medelklassnorm kring flygande håller alltså på att formas.

Och nu börjar känslan ta form och definieras. Är det möjligen så att jag misstänker att medelklassens något nyväckta intresse för miljö- och klimatfrågan bottnar i något mer än bara ren och skär ångest? Kan det vara så att jag tror att den också innehåller element av ett förtäckt statusbyggande?

I takt med att klimatfrågan blivit medelklassens nya moralstatusfråga, har flygandet samtidigt blivit alltmer lättillgängligt och kunnat erbjudas fler. Medelklassen avstår helt enkelt något som ändå inte känns särskilt exklusivt längre samtidigt som själva avståendet i sig ökar den moraliska statusen. Men är det inte bättre med medelklass som bryr sig än en som inte gör det? Jo, givetvis om valet står mellan de alternativen. Men tänk om det fanns ett tredje? En medelklass som gör så gott den kan men inte behöver plocka poäng i en statusjakt? En medelklass som gör så gott den kan men inte har problem att förknippas med saker som arbetarklassen gör, utan aktivt söker efter att bygga allianser?

Så jag gräver vidare. I Édouard Louis bok Vem dödade min far? finner jag några svar. Han skriver om sin far som fallit offer för politiker som beslutat att ”vissa mediciner är onödiga, att det ’ska löna sig att arbeta’, och att ’lättja’ inte ska stödjas av staten”, som förlaget beskriver handlingen. Beslut som ”maler ner dem som redan är på botten ännu lite mer, kröker deras ryggar ännu lite mer ner mot rännstenen.” Louis får mig att förstå vad Gula västarna egentligen handlar om.

Och nu börjar det klarna. Louis pappa och många med honom är inte emot ”miljön och klimatet”. De är bara emot alla som inte ser dem. Som gång på gång väljer att prata om rättvisa, men inte om deras rättvisa. Som gång på gång pratar om de utsatta, men inte om deras utsatthet. Som gång på gång röstar på partier som gör deras liv mer odrägligt. Det röda folkhemsbygget var framgångsrikt för att det vilade på ett handslag mellan arbetarklassen och medelklassen. Ska vi ge oss på den digra uppgiften att bygga ett nytt, grönt folkhem, måste det vila på samma handslag. För ett folkhem är inget folkhem om bara medelklassen känner sig hemma i det.

Och så infinner sig återigen en känsla av välbehag. För nog skakades det en hel del händer mellan medelklass och arbetarklass i den här valrörelsen. Det enda som saknas nu är en politik vi alla kan vara stolta över. En politik för en mer rättvis och grön framtid.

Ida Mohlander

Ida Mohlander är ersättare i Trafiknämnden för Socialdemokraterna i Stockholms stad.