Ida Mohlander: Skam får inte tvinga folk ur klimatrörelsen

För en klimatpolitik vi kan bära gemensamt, inte var för sig

För snart ett år sedan förändrades mitt liv totalt. Jag blev förälder. Och föga förvånande fick det mig att fundera över min egen barndom. Vad tillhörde jag egentligen för klass? Har jag gjort en klassresa? Vad kommer jag kunna ge mitt barn som jag själv aldrig fick?

Född och uppvuxen i Huddinge utanför Stockholm. Skilda föräldrar. Bodde mestadels hos min mamma i ett radhus med ”kallhyra”. Minns än i dag den brända doften av damm när jag i smyg satte på elelementen. Mamma tyckte att vi kunde ha på oss ylletröjor i stället. Jag minns hur jag skämdes över hur kallt det var hemma när jag bjöd hem kompisar. Hade jag dessutom tagit intryck av dagens klimatdebatt kanske jag även skämts över att vi värmde huset med el. Att värma upp bostäder med el är nämligen både dyrt och ineffektivt, jämfört med de mer miljövänliga alternativen värmepump, fjärrvärme och biobränslen.

Delar av medelklassen har länge ryggdunkat sig själva för installation av solceller på villatak, ”investeringar” i dyra märkeskläder som ”håller längre” och nu senast för tågweekendresor (utan att ta ut semesterdag på fredagen eftersom det ju går att jobba på tåget). Utan klassperspektiv är det svårt att förstå varför folk köper kläder på lågpriskedjor eller varför en tågweekendresa aldrig skulle kunna vara ett fullt realistiskt alternativ. Och utan klassperspektiv är det svårt att förstå att konsumtionsmoralism kan skapa en känsla av skam.

Vissa framhåller dock att skam kan ha en positiv effekt i de fall den får oss att välja bort saker som är dåligt för planeten. Ofta handlar det om flyg eller köttätande. Detta är något som den holländska forskaren Keetie Roelen har studerat och försökt sammanställa forskning kring. Sammanfattat avgör klasstillhörighet i mångt och mycket hur du uppfattar denna ”positiva skamning”. Har du lägre utbildningsnivå eller kommer från fattigare förhållanden är det inte säkert att skammen går att omvandla till handling. Så det slutar bara med att du skäms och smyger med din konsumtion istället. Och kanske riskerar det att många lämnar klimatrörelsen.

Så, hur kommer vi bort från den klimatskam som ibland tycks dominera debatten?

Christian Azar, professor i energi och miljö vid Chalmers, skriver i en artikel på DN:s kulturdebattsida att han har förståelse för att enskilda utsläppskällor debatteras så ”intensivt i den stora omställning vi står inför” och att det förvisso är positivt. Samtidigt menar han att ”moraliserandets väg inte är en framkomlig väg”. Eller framförallt är den högst oattraktiv. Han förespråkar därför att klimatfrågan ska hanteras precis som andra kollektiva frågor som till exempel fattigdomsbekämpning och utbildningssystem. Alltså gemensamt och tillsammans.

Men att sätta in komplexa miljöfrågor i ett strukturellt sammanhang tillsammans med andra kollektiva frågor är en utmaning. Ofta uppstår en hel del målkonflikter, inte bara mellan till synes oförenliga intressen, utan också miljöfrågor sinsemellan. Historiskt sett har därför den enkla lösningen varit att låta miljöfrågor stå tillbaka. Därför gläds jag ändå lite över att Stockholms stad nu inrättar ett kansli för Agenda 2030 som ska jobba med genomförandet av de 17 globala hållbarhetsmålen. Även om jag har svårt att se ett moderat finansborgarråd kämpa för ”säkra bostäder till överkomlig kostnad” så finns ändå en möjlighet att som första stad på riktigt arbeta med miljö- och klimatfrågan som en integrerad del av vår välfärd. Och det var också det vi gjorde när vi, med en fast politisk vilja, byggde ut fjärrvärmen i Stockholm. Vi gjorde människors vardag mer dräglig samtidigt som vi löste ett miljöproblem. För ingen ska behöva skämmas över att de inte kan producera sin egen el. Lägg skammen där den hör hemma i stället, hos politiken.

Ida Mohlander

Ida Mohlander är en av initiativtagarna till idésmedjan Gröna folkhemmet. Hon är ersättare i Trafiknämnden för Socialdemokraterna i Stockholms stad.