Liss Jonasson: Vilka uppoffringar är möjliga utan mer fördelningspolitik?

För en klimatpolitik vi kan bära gemensamt, inte var för sig

I en uppmärksammad studie som publicerades i Environmental Research Letters 2018 listas de livsstilsval som skulle göra störst skillnad för att minska CO2-utsläppen; att inte skaffa barn, att välja bort de transatlantiska flygresorna, att skippa bilen och att stryka animaliska produkter ur sin kost. Med andra ord: rätt drastiska avsteg från ett vanligt Svenssonliv.

Häri ligger en ny utmaning för arbetarrörelsen: klimatutmaningen innebär att vi kommer behöva göra uppoffringar. Känslan blir för många att det kommer försämra livskvaliteten. Och att faktiskt gå fram med politiska förslag som försämrar vanligt folks upplevda välstånd skaver mot arbetarrörelsens ambition att vara vanligt folks främsta försvarare.

För många av oss är det säkert redan idag en självklarhet att göra en del uppoffringar för klimatets skull. Särskilt om vi tillhör en yngre generation – miljön och klimatet är generellt viktigare för den yngre än den äldre befolkningen. Men hur stora uppoffringar klarar vi av att göra om vi inte får större hjälp av fördelningspolitiken? Visst, man kan nog klara sig utan bil om man bor i en stad. Man kan såklart byta ut sin Thailandsresa mot en cykelsemester. Men var är incitamenten till det när de verkliga ”bovarna” klarar sig undan?

När vi samtalar om såväl klimatfrågan som sociala frågor är en vanligt förekommande fras: “Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”. Det är sant. I Sverige såväl som i övriga världen finns många vardagshjältar som bidrar till en bättre värld. Och oavsett om man gör något så enkelt som att ta med en tygkasse till affären i stället för att köpa en plastkasse på plats så är alla insatser för en bättre värld lovvärda.

Problemet är bara att vi, när vi pekar på de små sakerna som var och en kan göra i sin vardag, skiftar fokus från att det också finns några få som kan göra väldigt stor skillnad.

En studie från 2017, Carbon majors report, visade till exempel att 100 företag – främst stora bolag inom oljebranschen – stod för mer än 70 procent av världens utsläpp. Är det inte då orättvist att en småbarnsfamilj i Alingsås ska skämmas över att man har två bilar för att livspusslet ska gå ihop? Samtidigt vet vi också att en procent av jordens befolkning idag äger mer än resten av jordens befolkning tillsammans. Givetvis tjänar den procenten, och de 100 företagen, på att lämpa över såväl det känslomässiga som det ekonomiska ansvaret för klimatkrisen.

I vår djupt individualistiska tid har ansvaret för alltifrån arbetslöshet till en stundande klimatapokalyps lagts på den enskilde medborgarens val och handlingar. Problemet är att även socialdemokratin verkar ha köpt delar av den verklighetsbeskrivningen, inte minst när det gäller klimatet. Vill vi på allvar bygga ett hållbart samhälle kommer det att kräva uppoffringar. Frågan är bara hur vi samtidigt bygger en hållbarhetspolitik som tar hänsyn till det ekonomiska och sociala såväl som det ekologiska perspektivet? Att skapa en rörelse som tilltalar en bred grupp människor är en av de största utmaningarna framåt för såväl socialdemokratin som vänsterrörelsen i bredare bemärkelse.

Liss Jonasson

 

Liss Jonasson är fritidspolitiker och förtroendevald (S) i Region Västernorrland.

Artikeln är en omarbetad version av texten ”Njut av hållbarhet” som ingår i antologin ”Broilers och batikhäxor” som släpps på frihet.se i april.

One Response

  1. […] av världens utsläpp kommer från 100 stora företag, som S-skribenten Liss Jonasson nyligen har påpekat. Den stora klimatboven är den ekonomiska eliten. Den ska vi inte samarbeta med – mot den ska vi […]

Comments are closed.