Magnus Nilsson: Fixa utsläppen är det enkla

För en klimatpolitik vi kan bära gemensamt, inte var för sig

Det svåra är inte att få stopp på utsläppen. Man inför ett förbud mot fossila bränslen. Eller idiothöga koldioxidskatter. Sen har man fixat det. Tjopp, smack.

Få tycks ha noterat det, men för energisektorn och den tunga industrin inom EU har ett sådant beslut faktiskt redan fattats. De nya reglerna för utsläppshandeln innebär att den sista utsläppsrätten ges ut 2058. Sen är det stopp. Utan utsläppsrätter är anläggningarna förbjudna att släppa ut koldioxid.

Att få stopp på utsläppen är inte problemet.

Det svåra är att hantera de sociala konsekvenserna av ett utsläppsförbud.

Utan fossila bränslen måste trafiken energiförsörjas på något annat sätt. Att vi fortfarande kör på fossila drivmedel beror inte på att det saknas alternativ, utan på att alternativen är sämre eller dyrare. Förbjuder vi fossila drivmedel (vilket vi måste göra) kan det bli tufft att bo i glesbygden. Branscher med stora transportbehov tappar i lönsamhet.

Och stryps utsläppsutrymmet för industrin, stiger antagligen elpriserna. Etablerade tillverkningsmetoder – och därmed kanske hela branscher – kanske måste avvecklas. Hela bygder riskerar att slås ut.

President Macron underskattade oron inför omställningen, och fick de gula västarna på halsen.

EU-kommissionen verkar ha insett att en aldrig så ambitiös klimatpolitik kommer att misslyckas om den negligerar de sociala konsekvenserna. Under devisen ”Just transition” har den därför börjat pumpa in väldiga belopp i de polska kolgruveregionerna för att ordna nya försörjningsmöjligheter för de tiotusentals polacker som kommer att mista sin försörjning när kolindustrin måste slå igen.

Senast 31 mars ska vårt nya klimatpolitiska råd publicera sin första granskning av hur det går med arbetet att genomföra det klimatpolitiska ramverk alla partier (nästan) antog 2017: 2045 ska de svenska utsläppen vara minst 85 procent lägre än 1990, utsläppen från vägtrafiken ska 2030 vara 70 procent lägre än de var 2010.

Rådet (som består av sju forskare med olika inriktning och leds av Ingrid Bonde, tidigare bland annat finanschef på Vattenfall) signalerar att fokus för årets rapport kommer att ligga på transportsektorn.

I vilken mån svenskarna oroar sig för klimatomställningens effekter är oklart. Men ingen behöver tveka om att ju fler som i största allmänhet ängslas för sin ekonomi, för sina möjligheter att bo kvar där de rotat sig, för hur de ska klara amorteringarna på villan eller för hur omsorgen om de åldrande föräldrarna fungerar, desto svårare kommer det att bli att förverkliga ramverkets målsättningar.

Det som blir spännande med rådets rapport är därför, som jag ser det, inte vilka mer eller mindre briljanta förslag på åtgärder för att minska transportsektorns utsläpp som rådet kommer att lyfta – här finns ett oändligt antal idéer.

Det spännande blir istället om rådet orkar med att gå bortom dessa i sammanhanget faktiskt enklare frågor, och dessutom vågar sig på en diskussion kring hur framgångar inom klimatpolitiken är beroende av minskade ekonomiska klyftor, en skola där ingen tappas bort, pensioner en bit över existensminimum, anställningstrygghet, en generös a-kassa etc.

Magnus Nilsson

Magnus Nilsson är miljökonsult och ordförande i Reimersholmes S-förening.