Nils Forsén: Skrota den långsamma reformismen

För en klimatpolitik vi kan bära gemensamt, inte var för sig

Vi lever i ett populistiskt ögonblick. Det menar statsvetaren Chantal Mouffe i boken Till vänsterpopulismens försvar(Tankekraft förlag, 2019). Framtidens stora politiska konflikt blir den mellan vänster- och högerpopulism. Om vänsterpopulismen lyckas kommer den innebära en utvidgning och radikalisering av demokratin.

”Det är idag omöjligt att föreställa sig ett projekt för att radikalisera demokratin som inte sätter ‘miljöfrågan’ överst på dagordningen” skriver Mouffe om den politiska rörelse hon ser framför sig. Tyvärr ägnar hon inte många rader åt att beskriva hur i helskotta det ska gå till.

En vänsterpopulistisk rörelse med klimat och miljö överst på dagordningen har svåra utmaningar framför sig. Både vad gäller att skapa folkrörelse och att genomföra politiska reformer. Ekologisk och social hållbarhet måste vävas ihop till ett gemensamt vänsterprojekt, som det sådär lagom tydligt brukar heta.

I denna ambition behöver vi skrota tre hörnstenar i den socialdemokratiska samhällsmodellen och ideologin: Samförståndet, keynesianismen och den långsamma reformismen.

Samförstånd mellan arbete och kapital ligger inte i linje med ett vänsterpopulistiskt projekt. Populism går ut på att artikulera en konflikt mellan ”folket” och ”eliten”. Och det är överklassen som orsakar koldioxidutsläppen. 70% av världens utsläpp kommer från 100 stora företag, som S-skribenten Liss Jonasson nyligen har påpekat. Den stora klimatboven är den ekonomiska eliten. Den ska vi inte samarbeta med – mot den ska vi göra motstånd.

Ta det omdebatterade flyget som exempel. De som idag faktiskt behöver flyga måste kunna ta ett snabbt, tillgängligt och billigt tåg istället. Det blir ett decennium av enorma investeringar som kommer kosta staten skjortan. Det är det värt om vi låter de rika betala för notan.

Den historiskt framgångsrika keynesianismen är en ekonomisk modell som stimulerat ekonomin genom ökad produktion och konsumtion. Men den ökade produktionen och konsumtionen är just det som håller på att förgöra vår planet. Istället för att fördela ett växande välstånd behöver vi jämlikt fördela de resurser vi redan har.

Kring frågan om en möjlig grön tillväxt tvista visserligen de lärde. En växande ekonomi behöver inte i varje fall innebära miljöförstöring eller koldioxidutsläpp. Men att ekonomin ständigt ska växa kan inte vara en grundförutsättning för offentliga investeringar, nya arbetstillfällen eller fördelningspolitik.

Enligt FN:s IPCC-rapport har vi tio år på oss att ställa om till ett hållbart samhälle. Det kräver en samhällsomvandling i oerhörd takt. Den långsamma reformismen behöver ersättas av en väldigt snabb reformism. Förändringar ska givetvis ske genom den parlamentariska demokratin, men de små stegen kommer inte hinna ikapp. Här gäller det att springa.

Morgondagens ekosocialism kan inte skapas med gårdagens lösningar. Snigeln har ofta fått stå symbol för socialdemokratin. Jag föreslår att vi byter ut den mot en gepard.

Nils Forsén

Fri socialdemokratisk skribent